The Old Course i S:t Andrews är den äldsta golfklubben i världen och här har spelats golf sen 1400-talet, kanske tidigare. Troligen var det fåraherdarna som drev sina hjordar längs det flacka kustlandskapet som uppfann spelet genom att börja slå på stenar eller fårspillning med sina herdestavar!
När bussen försiktigt tar sig fram längs de smala, medeltida gatorna och plötsligt rundar kvarteret, hörs en flämtning i bussen. Vi är framme.
Mot horisonten sträcker sig Nordsjöns blygrå vatten, sandstränderna böljar mjukt gyllene och en osannolik grön gräsmatta breder ut sig framför oss och bort mot de blånande kullarna. I ena änden tronar det anrika och imponerande klubbhuset.
Det var här det började. På S:t Andrews.
Det var alltså här det hela började, men också fortsatte. Här har de stora tävlingarna spelats genom tiderna och att vinna på the Old Course har varit målet för de flesta av världens skickligaste spelare. Vad Wimbledon är för tennis är S:t Andrews för golf. Här är golfens hjärta och härifrån utgår också de regler och rekommendationer som styr denna sport, så den spelas lika över hela världen.
Här är alla lika nervösa, viskar någon i mitt öra, när jag blickar ut över det första vidsträckta hålet, kallat Burn och jag undrar hur jag över huvud taget ska kunna träffa bollen, så darrig som jag känner mig
– Titta på de fyra engelska herrarna framför oss, se vad stelt de rör sig, se så hämmade de ser ut när de slår!
Jag inser att nervositeten jag känner delas av alla – det är något visst med att få spela på the Old Course. Och minns hur en av storspelarna, Anders Forsbrand var det visst, lyckades med det omöjliga att istället för att slå rakt fram mot ettans green, istället slog snett ut till vänster, ut över 18:onde hålet, utanför banans gräns och ut till gatan och husen därutanför…
Vi ska spela i en fyrboll, två par ska spela match mot varandra, en spelform som brukar vara bra för att undvika alltför långsamt spel. När det är vår tur, ropas vi upp i en högtalare och den bäste i laget börjar slå ut.
Att träffa en golfboll som ligger alldeles stilla på marken är ofta mycket svårare än det ser ut, det är många muskelgrupper som ska koordineras, många detaljer som ska stämma för att bollen ska flyga i just den bana och få den längd som är avsedd. Det gäller att komma ihåg vad man lärt sig, inte glömma någon viktig detalj, men ändå vara mjuk och följsam i kroppen.
Men alla vet hur svårt det kan vara och speciellt att slå ut på ettan på S:t Andrews. Så vi är helt tysta och stilla för att inte störa varandra. Alla som lyckas få iväg bollen någorlunda, får uppmuntrande tillrop av kamraterna.
Så slutligen är det min tur. Jag väljer min trygga trätrea och ställer mig i linje för att få iväg bollen mitt ut i banan och försöker ignorera de vita pinnarna som markerar banans gräns ut mot sanddynerna och havet. Slår jag utanför den gränsen, out-of-bounds, förlorar jag bollen och måste slå en ny. Jag placerar bollen uppeggad i linje med vänstra fotens innersida, tänker på tyngdpunkten under fötterna, böjen i knäna, greppet med tummen sträckt, ena armbågen krökt mot kroppen, den andra sträckt och långsam uppvridning bakåt och så – på med kroppen, armarna följer efter, fortsätter genom slagögonblicket, framåt, uppåt. Och bollen flyger iväg, lugnt och fint mot spelfältets mitt. Inte dåligt, inte bra – men det duger och jag spelar här där tusentals människor spelat före mig.
Golfen förbjöds
Ingen vet exakt hur gammal the Old Course är, eller hur gammal golfen är, men de första historiska anteckningarna om sporten är i ett påbud utfärdat av James II av Skottland. Då förbjöds golfen av kungen, eftersom männen hellre spelade golf än övade bågskytte. Och eftersom skottarna vid den tiden förlorade det ena slaget efter det andra mot engelsmännen ansågs därför golfen vara ett hot mot nationens försvar!
Golf spelades troligen betydligt tidigare än så, berättar Bobby Bernett, historiker och bibliotekarie i S:t Andrews. Men började spela på strandhedarna där jorden inte gick att odla, där grästorvorna kämpade om utrymmet med sanden och med vinden som låg på.
När den senaste istiden gick mot sitt slut började varma regn smälta de sista glaciärerna och i högländernas klyftor och dalgångar föddes störtfloder fyllda med bråte – våra nuvarande floder är blotta bäckar i jämförelse. Sanden de förde med sig lämnades kvar i deltan och sandrev längs den långgrunda Nordsjökusten. När landet, befriat från inlandsisens tyngd höjde sig, utsattes det för vinden och tidvattnet som skulpterade dem till dynformationer längs den låga kusten med dess flodmynningar.
Först kom det vassa gräset som band sanden och därefter det mjukare finare gräset där fåren kunde beta.
Banan ritades aldrig
Det var denna smala landremsa, mellan kustens sanddyner och den odlingsbara jorden inåt land, som gjorde golfen möjlig och som också idag kännetecknar the Old Course. Golfbanan blev aldrig ritad eller planerad, den fick spelas där den låg.
-Sikta mot bunkern, på andra sidan kullen med alla buskarna, förklarar caddien Bill och vi lyder honom. Det är ibland helt omöjligt att se fairway, än mindre green.
Banan är vacker och bjuder oss sin finaste sida. Solen skiner behagligt på de mjuka, gröna slänterna och kastar långa skuggor ner i de djupa bunkrarna. Golfbanan är annorlunda, oväntad mot banor jag hittills spelat. Många hål är helt skymda, blinda, utan möjlighet att se och förstå hur man ska spela utan den tydliga golfinstruktionen vi har med oss. Bunkrarna är otaliga, de finns överallt och av alla sorter. Många är djupa som gravar, man är helt dold för omvärlden där nere och det krävs mästarslag för att ta sig upp. Ur en del bunkrar får jag spela baklänges, eller sidledes för att överhuvud taget komma upp på spelfältet igen – andra är lättare, vänligare. Men vi tröstar oss med att det är detta som är tjusningen – att ta sig upp ur bunkrar på S:t Andrews!
Greenerna är ofta dubbelgreener – ihopbyggda för två motsatta hål. Det gör att de blir osannolikt stora med långputtar på 40-50 meter eller längre!
The Old Course bjuder på en subtil blandning av frestelse och skräck, har det sagts.
Vinden får avgöra
Det berömda elfte hålet, High in, är ett tydligt bevis på det talesättet. Ett högt placerat korthål på 150 meter till flaggan, förrädiskt placerad på en enorm, sluttande green, vaktad av oerhört djupa bunkrar. Bollen måste flyga högt och långt för att passera bunkrarna. Utsikten från utslagsplatsen är bedövande vacker, ut över havet och in mot land. Men skönheten hindrar inte det svåra som förstärks av väder och vind. Vinden får avgöra klubbval och riktning.
Väl uppe på green är inte svårigheterna övervunna och när vi ser den svåra lutningen sprider sig den stora puttskälvan bland oss. Bollarna rullar runt och förbi koppen, gång på gång. Jag slår bollen en aning för hårt, just bredvid hålet, den går förbi, vänder och kommer tillbaka till samma ställe. Åter och åter igen…
Under de femhundra år som golf spelats på the Old Course har mycket litet ändrats. För många år sedan förhindrades ett försök att att fylla igen Sutherlandbunkern, en nätt liten fälla, som fångar alla som försöker spela en ”säker” linje på femtonde hålet. På natten smög sig lokala golfspelare ut på banan och skottade upp den igenfyllda bunkern…
Vem som helst får spela på the Old Course, eller på någon av de andra tre banorna, tillhörande S:t Andrews, the New, Eden och Jubilee. Man behöver inte ha något introduktionsbrev, men handicap 24 för herrar och 36 för damer krävs. Det är många månaders kö för att få starttid till högsäsong, lättare förstås under andra tider.
Men trots sin oerhörda popularitet har the Old Course behållit ett speciellt lottsystem, kallad Ballot. Två dagar i förväg kan man anmäla sig till lotteriet för spel. Så det kan löna sig att chansa, om man ändå har vägarna förbi…
Och de som lyckas få en starttid kommer så småningom fram till det berömda 17:onde hålet, the Road, det svåraste par 4-hålet (vilket innebär att proffsspelare ska klara hålet på fyra slag sammanlagt). Från utslaget syns inte flaggan, men bollen ska stiga rakt över ett högt plank som skyddar gatan, fotgängarna och bilarna därutanför.
-Sikta på s-et i S:t Andrew, uppmanar caddien Bill och vi lyder honom även om rådet tycks huvudlöst.
Även 18:onde hålet, Tom Morris, är en utmaning. Det går längs med gatan och det behövs bara ett litet felgrepp så flyger bollen snett ut mot höger, in bland bilar och affärer. Eller mot någon av alla de åskådare som ständigt kantar banan. Mitt på fairway finns den berömda medeltida bron som bevarats, till glädje för alla som nu vill bli fotograferade på den.
På fyra slag ligger vi framme vid green och då händer det osannolika. Jag sänker en långputt och publiken runt green applåderar mig, som vore jag storspelare, på denna den äldsta banan i världen!
