Färja efter färja fullastad med solbruna turister tar oss ut till Kosteröarna som är Sveriges västligaste bebodda öar och en av Sveriges solsäkraste platser. Väl framme töms färjorna vid Långegärde, Västra Bryggan, Ekenäs och de andra hållplatserna på Nord- och Sydkoster. Och vips – flanörerna, vandrarna, cyklisterna, soldyrkarna, paddlarna försvinner ut över öarna. Här är det inte trängsel!
Vi befinner oss mitt i ett naturreservat och ett planerat besök inne i Naturumet, utställningshallen med interaktiva upplevelser och duktiga guider ska bli spännande. Vi har kommit till Sveriges första marina nationalpark med den imponerande Kosterrännan som löper genom nationalparken från norr till söder och har ett största djup på 247 meter. I bassänger, på bilder och interaktiva filmer får vi se det fascinerande vackra och myllrande livet under ytan.
Idag bor ca 300 personer på öarna året om – men förr om åren har det varit många fler. Öarna tillhör Strömstads kommun, men en liten del av Sydkoster tillhör Kosterhavets Nationalpark. Fisket och i synnerhet räkfisket som inleddes i början av 1900-talet var länge huvudnäring på Koster, men under de senaste åren har fisket fått en allt mer undanskymd roll och numera är turismen den allt överskuggande näringen.
Utanför Kosteröarna finns många små kobbar och skär, kallad Kosterarkipelagen som också innefattar fyrplatsen Ursholmen. Ursholmens fyrar automatiserades 1965.
Man vet inte med säkerhet vad ögruppen har fått sitt namn från. En teori är att namnet Koster kommer av det fornnordiska kostir, som kan översättas med matplatserna, som troligen syftar på det rika fisket kring Kosteröarna.
De äldsta spåren av bosättningar på Kosteröarna finns på Nordkoster, och är troligen från övergången mellan yngre stenålder och äldre bronsålder, cirka 1500 år före Kristus. På Sydkoster har man hittat lämningar från bronsåldern, daterade till cirka 800 år före Kristus. Spåren tyder på att människorna då försörjde sig på jakt och fiske.
Under lång tid tillhörde Bohuslän Oslo stift och Koster löd under det norska klostret Gimsöy, dit man betalade skatt i form av jordbruksprodukter. 1388 lät Biskop Eystein i Oslo upprätta en jordebok över allt vad kyrkan i hans stift ägde, nämligen den ”Röda Boken”. Där finns de första nedskrivna uppgifterna om en bofast befolkning på Koster, vilka berättar att det fanns sju gårdar på öarna; sex på Sydkoster och en på Nordkoster. Koster var under denna tid ett jordbrukssamhälle, där människorna odlade säd och grönsaker på åkrarna, hämtade ved och virke ur skogen, och ängar och utmarker gav boskapen föda.
Öarna blev svenska i samband med freden i Roskilde 1658, och kom då i statens ägo. Statens ekonomi var dålig på grund av alla krig så när kosterborna ville köpa fri sin mark var staten därför försäljningsvillig, och 1741 friköptes marken.
Ögruppens befolkning lärde sig tidigt att ta vara på havets tillgångar. Under 1600- och 1700-talet fiskades hummer som köptes av handelsmän, så kallade ”hummerkoggare”, från andra europeiska länder. Hummerkoggarna transporterade levande hummer i vattenbassänger på båtarna. En annan handelsvara var ostron, som skrapades upp från bottnarna och sumpades i väntan på uppköparna.
Traditionellt har fisket varit den viktigaste försörjningskällan på öarna. Under 1950- och 1960-talet fanns det stora flottor med fiskebåtar, men antalet minskade dramatiskt under 1970-talet, och idag är turismen den ledande näringsgrenen. Under sommartid besöks Koster av runt ca 100 000 turister!
Vi får en heldag på Koster i flödande sol – men det är egentligen inte förvånande, eftersom Kosteröarna är en av de solsäkraste platserna i landet!
Med oss på vår utflykt har vi Lotta, som aldrig varit på Koster förut! Och aldrig sett sälar.
Så sagt och gjort, vi åker också på sälsafari. Det blåser lagom när vår båt plöjer genom vågorna ut mot Ursholmen och det stänker salta droppar på oss. Så småningom säger vår sälvana skeppare att han siktar sälar på de små kopparna som omger Ursholmen. Och han ber oss vara tysta, så sälarna ligger kvar på klipporna och lapar sol när vi närmar oss. Är vi högljudda kommer de vagga på magen ner i vattnet.
Och mycket riktigt, där ligger en hel sälkoloni och alla får sitt lystmäte och ta bilder.
Sen vidare till Ursholmen för en timmes promenad, matsäcksätande och slappande innan båten vänder tillbaka till Koster. Vi träffar på en vänlig Ursholmenvärd, en kvinna som tillbringat de senaste somrarna med att hålla ordning, visa tillrätta, skrapa trävirke, bättra på målning.
För den som vill hyra stuga på Ursholmen, eller bli stugvärd, kan man göra det på hemsidan för Sveriges Nationalparker.
