På 16:onde hålet på Isla Canelas golfbana blev vi avvisade av banan. Hela anläggningen skulle stängas ned. Den spanska regeringen hade infört undantagslagar. Pandemin närmade sig!
Redan dagen innan, den 13 mars, hade vi bestämt oss. Vi måste åka hem. Ännu rapporterades inte om någon smittad där vi befann oss, i allra sydligaste Spanien, på gränsen till Portugal. Men allt fler av barn, syskon och vänner uppmanade oss. Kom hem!
Vi hade packat, gjort matsäck för flera dagars hemresa och berättat för hotellet att vi skulle åka.
– Men vi hinner väl en sista runda, sa Runar på kvällen! Men som sagt, det blev bara drygt 15 hål.
Spanien är ett stort land. Vi tog vägen över Sevilla, norrut mot Salamanca och San Sebastian. Ibland skymtade vi havet i horisonten, men oftare imponerande bergsmassiv. En bilfärd att njuta av – om vi inte hade varit på ”flykt”. Utmärkta vägar och väldigt gles trafik. Vädret omväxlande, både sol och regn. Kyligt uppe i bergen.
Så småningom började vi leta natthärbärge. Men det visade sig vara omöjligt. Vi hade inte förstått att undantagslagarna innebar att alla hotell hade stängt!
Skulle vi försöka huttrande sova i bilen i spanska höglandet med sina 2 000 m öh, eller fortsätta över gränsen till Frankrike, dryga 100 mils körning? Problemet var att hitta ett hotell med nattöppen reception. Telefonnummer finns oftast inte angivet på hotellens hemsidor.
Men vi fann, till vår glädje, ett hotell, Hotel Donibane, precis över gränsen i den lilla orten Saint-Jean-de Luz, och kunde krypa till kojs vid tvåtiden, utmattade, men glada.
Morgonen mötte oss med strålande väder, fin frukostmatsal med utemöbler så det var lätt att hålla avstånd. Här kan vi ta det lugnt, tänkte vi och puttra upp genom ett somrigt Frankrike så sakteliga.
Planen från början var att köra genom Danmark, men den gränsen hade stängts. Troligen hade vi väl släppts igenom, men kanske med timslånga köer. Under dagen fick vi också rapporter om att Tyskland tänkte stänga sina gränser, så i höjd med Paris fick vi styra kosan mot Kiel, för vi hade lyckats få tag på färjebiljetter.
Med medhavd matsäck kände vi oss trygga, vi slapp trängas i matköer. Runar kollar bästa vägen.
Lördagens 107 mil långa körning följdes nu av 120 mil till Saarbrucken, Mercure Hotel, där vi tog in. Bartendern bjöd på ”champagne” från orten, när han hörde om vår utmattande resa.
Så skönt att vi lyckats, med hjälp från Sverige, få biljetter till färjan. Där kändes dock trängseln påtaglig i hissar och trappor. Vi samsas om utrymmet med hemvändande skibums från Alperna och pensionärer från solkusten.
I väntan på bord i restaurangen slog vi oss ner i baren – och döm om vår förvåning när vi kände igen röster hemifrån. Golfkompisar från Lyckorna som också gett sig av hemåt hals över huvud!
Efter nära 300 mil tryggt hemma igen. Från sommar och grönt till sex grader och regn! Men känns ändå som rätt beslut!
