Framåt kvällningen ger de sig iväg far och son.
De ska ut för att märka lammen som strövar fritt på den karga ön långt ut i Atlanten.
Ett olyckligt får har mist sitt lamm, hon har själv legat ihjäl det. Det ligger dött och massakrerat och tackan går långa omvägar. Hon går där med sina mjölkstinna spenar och vet sig ingen råd.
Strax intill går ett stackars litet lamm som blivit övergivet av sin mamma. Hon hade fött två stycken – och stötte bort det ena. Lammet skriker övergivet, hjärtskärande, men mamman är obeveklig. Ett lamm tänker hon ta hand om – inte två.
Ett lamm utan en mamma och en mamma utan ett lamm…
Då skär far och son skinnet av det döda lammet, fångar in det övergivna lammet och binder skinnet kring hennes tunna kropp. Så stängs de in i en kätte över natten – och på morgonen har den mjölkstinna mamman adopterat det övergivna lammet…
Det här var en av de första, starka upplevelser jag fått vara med om som journalist. Det är längesen nu, min allra första reportageresa till Färöarna.
Mellan Island och Norge
Färöarna. 18 öar utkastade i Atlanten på sextioandra breddgraden. En yta lite större än Ölands, men med berg som blir upp till 880 meter höga. Små byar som försöker fånga lite vindskydd längst ner i dalgångarna.
Ön, där vi var med om den sällsamma lammupplevelsen heter Mykines. Hit kommer det varje sommar miljontals fåglar och fågelskådare… De annars så karga bergen blir mjukt inbäddade i grönska och de lodräta stupen fylls med havsfåglar, bl a den säregna lunnefågeln med sitt vita bröst och randiga färgglada näbb.
Flykten från landsbygden märks också här – när jag var på Färöarna på min första reportageresa på 70-talet fanns där femtio invånare på Mykenes – idag sägs det bara bo elva personer kvar.Det är tufft att leva här på vintern när stormarna rasar och förbindelsen med omvärlden är bruten.
Inte heller på somrarna tillåter vädret alltid båttrafik. Jag och min kollega, fotografen Lennart Gustavsson, fick åka med postbåten. En och en halv timme tog båtfärden som var hisnande – en liten båt på den stora mäktiga Atlanten.
Vi fick bo hemma hos Anna Jensen. Ett litet rum, handfat med kanna och direkt under trägolvet hördes hönshuset – galande tuppar och kacklande hönor stod för morgonväckningen.
Från flygplanet ser de karga öarna förbryllande flata ut. Väl nere på backen förnimmer man det typiska färöiska klimatet. Vinden sveper hårt fram, luften klar och hög. Inte en tillstymmelse till luftförorening märks.
Marken är täckt med brungrå torvmossa, som sommartid exploderar i intensiv grönska. Men inte ett träd finns i sikte och inte heller några djur förutom några betande får och en och annan strandskata, Färöarnas nationalfågel.
All den färg som naturen inte har verkar färingen ha tagit till sina hus. Fyrkantiga små tvåplanshus målade i alla de färger. Röda hus med gröna tak, rosa, orange, blått, vitt. alla kombinationer finns!
Språket är besläktat med fornnordiskan och nyisländskan. Under perioder förbjöds språket att talas och skrivas i skolorna, liknande förbud som fanns för samerna i Sverige. Först 1937 fick lärarna välja om de ville undervisa på danska eller färöiska.
Det var en fascinerande upplevelse att lyssna till språket. En känsla av samhörighet – samtidigt nästan omöjligt att förstå! Föroyar är färöiska för Färöarna.
Mönster går i arv
Mycken kunskap överförs från den ena generationen till den andra. Mönstret på de speciella fisketröjorna går i arv i generationer. Mor och dotter sitter tillsammans, mittemot varandra och stickar. Mönsterminnet hamnar i fingrarna, tempot och stickfasthet blir gemensam. Den unga dottern tittar på för att lära sig. (se bilden)
Öarnas historia inleddes, vad vi vet, på 900-talet då norska stormän utvandrade dit. I början på 1000-talet började de betala skatt och kom tillsammans med Norge att tillhöra Danmark. Vid separationen Danmark – Norge år 1814 behöll Danmark Färöarna
Publicerat oktober 1970
Fotograf Lennart Gustafsson
