Det var den 11 februari 1858 som 14-åriga Bernadette gick med sin syster och en kamrat för att plocka vedbitar vid floden nära hemmet i Lourdes i Sydfrankrike. Bernadette var, liksom många andra i den lilla staden, ganska fattig och veden behövdes för att värma upp deras stuga. Flickorna tog av sig skor och strumpor och gick ner i det kalla vattnet. Men Bernadette, som hade astma och ofta var sjuk, tvekade. Men när hon blev ensam bestämde hon sig ändå för att vada över.

Då hörde hon, berättade hon senare: ”ett starkt ljud som lät som en storm” och hon fick se: ”en kvinna i vitt som inte var så mycket längre än jag själv och som hälsade mig med att bocka sig lite mot mig”.

Den vackra damen stod i en urholkning av berget, liksom en liten grotta. Hon log mot Bernadette och tecknade åt henne att komma över till hennes sida av floden. Då tog Bernadette fram sitt radband som hon hade i en ficka och damen tog fram sitt radband som hängde över armen. Bernadette lade sig på knä och bad rosenkransen och såg att damen följde med på sina kulor. Efter bönen försvann damen.

När hon kom hem berättade Bernadette om uppenbarelsen för sin familj; de trodde att hon antingen inbillade sig eller att hon sett något demoniskt.

Tre dagar senare gick Bernadette tillbaka och såg damen återigen. Den tredje gången hon kom tillbaka bad damen Bernadette att komma tillbaka femton gånger med jämna mellanrum. Damen bad Bernadette att ta med sig ett välsignat ljus och att hon skulle låta det vara kvar, tänt vid grottan (det är en sed som fortsätter i Lourdes också idag).

Fler och fler människor började följa med Bernadette till grottan trots att ingen annan såg uppenbarelsen. Många trodde på det hon sa. Andra inte. Både civila och kyrkliga myndigheter var i början mycket skeptiska mot Bernadette som ändå stod fast vid vad hon berättat. Hon förhörs både av prästen och polisen.

När damen visade sig den nionde gången sa hon till Bernadette att hon skulle dricka ur källan och bada i den. Befallningen förbryllade flickan eftersom det inte fanns någon källa. Hon började krafsa i gruset inne i grottan och vatten började sippra fram. Några dagar senare hade det bildats en bäck, en bäck som runnit sedan dess med hundratusentals liter varje vecka.

Enligt Bernadette bad damen också att det skulle byggas ett kapell där grottan ligger.

Allt fler människor vallfärdade till grottan och källan och det började berättas om människor som blivit helade efter att ha badat i vattnet i Lourdes eller druckit av det. Ryktet om underverk spreds vida omkring och så har det fortsatt år efter år.

Vallfärder till Lourdes fick Katolska kyrkans godkännande 1862 och idag är Lourdes en av de största vallfartsorterna i världen.

Sedan Bernadette Soubirous sett den 18:e och sista uppenbarelsen drog hon sig undan all offentlig uppmärksamhet och gick i kloster. Hon avled 34 år gammal. Hon är i dag ett kanoniserat helgon i katolska kyrkan.

Miljoner besökare

Det här är berättelsen jag läst, när vi besöker Lourdes. En händelse som inträffade för bara 150 år sedan och som nu har gett ofattbart stora avtryck , med flera miljoner besökare från mer än hundra länder – varje år!

Så det är med förväntningar vi närmar oss den lilla staden Lourdes med sina 13000 invånare, som ligger idylliskt ute på landsbygden vid foten av Pyreneérna. Staden har uppemot 200 hotell – och är därmed ett av de hotelltätaste i Frankrike!

Staden ringlar runt den lilla floden. Hotell, restauranger och otaliga souvenirbutiker. Mitt i gyttret leder en stor väg in mot en park – och det är dit alla är på väg.

Det är slående vackert, när vi väl kommer fram, en vanlig dag, ingen högtidsdag. Men det är smått ofattbart. Parken sträcker sig över 52 hektar (en fotbollsplan är 0,54 hektar) med 22 andaktsplatser, gångar, statyer och gräsmattor. Det finns tre basilikor på platsen: Basilikan som berättar historien om uppenbarelserna, basilikan som berättar rosenkransens mysterier, och slutligen den gigantiska basilikan byggd helt under jorden, invigd 1958 och som kan ta emot 25 000 personer!

Människor flanerar runt, läser på skyltar, sitter ned en stund och mediterar på en bänk; många bär på vattenflaskor. Längst in i parken finns den omtalade grottan. Det är en stillsam kö längs berget, in bakom altaret. Där finns källans ursprung. Många stannar upp en stund och lägger sin hand på berget. Det är fuktigt, här och var sipprar vatten.

Många sitter i bänkarna och ber. Ett medelålders par är iögonfallande, de ligger på knä på avsatsen intill källan och ber länge, länge och intensivt. Jag funderar över om någon av dem är mycket sjuk, med tanke på hur länge de ligger där på knä, hopkurade tillsammans.

När de är klara vågar jag mig fram och det visar sig att de bor ganska nära Lourdes och ofta kommer just hit för att be.

”Vi ber för fred, fred på jorden och fred i människornas sinnen och i våra egna hjärtan”, berättar de.

Lite längre bort samlas människorna framför kranar i berget, där besökarna kan dricka av vatten som kommer från källan, eller fylla sina medhavda flaskor eller tvätta sig i det 12-gradiga vattnet.

Enligt Wikipedia tar man i Lourdes emot över 100 000 sjuka per år som får bo gratis på särskilt anpassade sjukhusplatser till en kostnad av cirka 800 miljoner kronor per år. Man får inga bidrag vare sig av franska staten eller Vatikanen, utan pengarna kommer från försäljning av vaxljus, kollekter vid mässor, försäljning av souvenirer och testamenten.

Otaliga människor hävdar att de har blivit mirakulöst botade av vattnet från källan, och för att dokumentera detta inrättades efter Bernadettes död ett medicinskt centrum för att läkare skulle bedöma vad som skedde.

I dagsläget har några tusental helanden dokumenterats av det medicinska centret. Katolska kyrkan förbehåller sig dock rätten att kategorisera en händelse som ”mirakel” och medan man har erkänt cirka 7 000 oförklarliga tillfrisknanden betecknar man endast 67 av dessa som mirakel. De flesta av dessa erkändes i början av 1900-talet när många idag hanterbara sjukdomar betraktades som obotliga. De sjukdomar som ska ha botats är dock enbart sådana som ibland kan gå tillbaka av sig själva.

Borta vid tappstället står en ung kvinna och dricker av vattnet. Hon kupar händerna och dricker med djupa klunkar. Hon bor i Tyskland, men kommer ursprungligen från Sri Lanka.

”Vi var här många gånger när jag var barn”, berättar hon. ”Platsen är så otroligt rofylld. Nu skulle jag göra en pilgrimsresa med min pappa, men han dog under pandemin. Jag har sörjt honom så mycket, men nu är jag lugn.”

”För mig är också detta ett helande, att jag har fått ro i själen.”

Publicerat i Korsväg 2022